Seg som en Polly-karamell kändes söndagen. Konstigt. Fångad i den gråa dimman. Kall fukt inpå kroppen och fingrarna kallare för var minut. Jag borde tända i brasan. Borde, för stugan är kall av höst och nordanvind, men jag dröjer ännu en stund i kylan som känns tröstande idag. ”Stanna upp” vill den säga, ”du hinner sen”, och fångar in mig. Väggarna omsluter mig vänligt på alla sidor, liksom skummet i det lilla rummet. Varsamt. Jag sätter mig ner på bänken. Här är jag trygg. Stugan är min vän och snart elden i den öppna spisen. En liten stund först där helt stilla. Seg som en Polly-karamell kändes söndagen. Konstigt. Välbekant. Härifrån tar jag ny fart, men det är inte bråttom någonstans. Här är min fasta grund.